Söndagssyndrom

Jag har funderat lite - jo det är sant, jag har använt huvudet till mer än en samlingslokal för damm. Mina smarta funderingar började när jag kollade igenom vad andra människor har åstakommit på den här sidan. De flesta andra tonårstjejers bloggar innehåller allt de har gjort på dagarna, vilka kompisar dem har varit med och lovord om hur kul det var att skvätta ner den där tanten. Dessutom heter de saker som "My life" eller "Livet enligt Samanta" eller "MemyImemy...".
Mainstreamdikter på engelska är också populärt.
Allting är så indränkt i socker. Verkligheten smakar inte så. I verkligheten finns det stora jävla problem som svider & sticks & sparkar en i magen. Men dem finns inte med i bloggar, eller hur?
Är inte på så bra humör, som ni märker. Har ett sånt där problem, ett sånt där problem som man ler sig igenom varje dag och som ingen fattar för att det är för stort och tungt. Jag hatar att gråta, men ändå blev mina kinder kalla och blöta när jag stod inne i garaget idag och plötsligt brast det.
Jag måste ta hand om det. Första nästa tillfälle ska jag ta hand om det, göra allting bättre. Förändringar kommer inte av sig själv, jag har varit naiv nog att tro det länge nog nu. Så, dags att samla ihop sig i ett djupt andetag, ställa sig på raka ben & face the problem. Hoppas ni på mig?

Tack för allt stöd och uppmuntran jag får av er här i bloggen. Det är så otroligt kul att se att någon läser en blogg som jag bara tänkte skriva på skoj för mig själv. Det är trots allt mitt liv ni får titta på, och alla har väl nog med sitt eget liv? Tack igen i alla fall. Det betyder mycket.