Sportscamp, Dag 1

Pappa ställer klockan på halv 7. Vilka gissar på att jag klev upp glad som en lärka? När jag vaknade den morgonen tänkte jag bara "Vad är det jag har gett mig in på?". Det va knappt så att jag längtade. Men jag masade mig upp, åt en äcklig tallrik gröt och flängde runt i huset som en överspänd hoppräka, letandes efter skor och ritblock och andra sista-minuten-grejer. Jag lyckas dessutom tappa bort Annas hemnyckel som jag har fått ansvara för eftersom jag ska passa hennes katt medans hon är i nånstans. Alla är lagom glada på mig.
Som alla säkert redan gissat kom vi iväg till slut, och hämtade upp Linnea på vägen. Bilresan gick bra, vi sjöng i bilen och skrattade tills vi skrek och allt, förutom vädret som var grått grått grått, var perfekt. Men vid lunchdags sket det sig. Pappas/min smarta ide om att ha nudlar i termos slutade i kaos - 90 graders kokhett vatten strömmade över knät på mig och jag grät som en sexåring (mest av chocken, men det ska jag säga: det gjorde jävligt ont.). När Sports Camp- skyltar börjar synas och vi kommer in på området har jag fått hudsalva mot flagning på brännsåret och pappa raggar upp lite kylbalsam av en av ledarna, så tillslut slutar det svida.
Logimentet vi ska bo på är fint, lite millitärvarning kanske, och ledarna verkar schyssta. Mathilda och jag fixar världsrekordet i Största Omfamning. Det är så jäkla skönt att se henne igen. Det var alldeles för lång tid sedan sist.
Packningen landar på sängarna innan invigningen i Himmelstalundshallen, där 1000 ledsna föräldrar ska ta farväl av sina inte lika ledsna skyddslingar. Det är massa tjossantjossan och en lång gubbe som är sån där... konfraniser? pratar en massa och en massa roliga sportfånar kommer och visar lite vad dem är bra på och seeen är invigningen slut och mammorna och papporna (i mitt fall bara pappa) går med tunga steg mot sina bilar.
Sports Camp har startat!